Tips och trender med Gustav Broström

Tips och trender med Gustav Broström

Tips och trender med Gustav Broström

Tips och trender med Gustav Broström

Det vi måste prata om

Gustav Broström  |  Publicerad 2014-06-08 08:32  |  Lästid: 3 minuter

När jag skriver detta har det gått 67 dagar sedan det hände och 8 47o dagar sedan bilden nedan togs. Klockan 11.20, måndagen den 31 mars valde min mamma att avsluta sitt liv. Trots fem barn, två barnbarn och ett till påväg, trots kommande bröllop, trots den ljusa framtid som ligger framför hennes familj, trots allt. Hon såg bara mörker och en enda utväg.

18.33, måndagen den 31 mars ringer min syster. “Mamma är död” är det enda jag hör och jag rasar ihop. Att sorg kan vara så fysisk, ett slag i magen, hjärtat som slits ut, tyngden på axlarna och den blixtrande huvudvärken? Att det känns som ett hugg i hjärtat varje gång jag tänker på henne? Att det gör så ont? Resten av den veckan är ett töcken och det enda jag minns är känslokalla poliser, huvuden på sned, buketter med vita blommor från vänner och bekanta och tystnaden, tabut kring självmord.

Älskade lilla, lilla mamma på knappt 1.57, alltid fin i håret, alltid välklädd, alltid ett gott råd nära till hands, alltid glad, alltid orolig, alltid för stolt för att säga hur hon egentligen mår. Älskade lilla mamma som skrattade till när jag kom ut för henne och sa med sin snällaste röst “men lilla gubben, det har jag och pappa pratat om i flera år”. Älskade lilla mamma som alltid hade tid för oss fem barn, för patienter, för vänner. Älskade lilla mamma.

Sorg är inget rationellt, sorg får dig att förbanna allt och alla, skrika in i kuddar, gråta tyst, tyst på jobbtoaletten för att ingen ska höra. Känslorna är blandade, ena dagen fylls jag av ilska, hur fan kan hon göra såhär? Hur kan hon lämna oss? Mamma, såhär gör man bara inte! Andra dagen sitter jag apatisk och inser att hon aldrig kommer få träffa mina barn. Tredje dagen orkar jag inte ens gå upp ur sängen. Vi, vi som som står kvar i ruinerna av en människas liv måste prata om det, dela med oss av vår sorg, våra erfarenheter och på så sätt öka medvetenheten. Trots skam, skuld, tabu och sorg måste vi prata om det! 1 500 personer tar sitt liv i Sverige varje år, cirka fyra personer om dagen. I tsunamin 2004 dog 543 svenskar och trots att tre gånger så många tar sitt liv varje år så vågar vi inte prata om det! Vi.måste.prata.om.det. Föreläsningar i skolan, pamfletter och flygblad, artiklar, studier och statligt stöd, #prataomdet.

På begravningen läste prästens fru dikten Funeral Blues av W.H Auden och mitt hjärta sprack.

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.
---
Mitt hjärta sprack och jag föll i ett bottenlöst mörkt hål där jag ännu faller. Sorgen river och sliter i mig, väggar kommer närmare och trycket över bröstet blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Älskade lilla mamma, jag saknar dig så mycket.
10366081_10203714718206351_7036647416204216167_n

HÄR kan ni läsa min briljanta systers inlägg om sorgen och saknaden.

HÄR kan ni läsa mer om suicidprevention hos Suicide Zero.

HÄR kan ni få hjälp om ni själva mår dåligt eller om en närstående tagit sitt liv.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 16:11