Gulmålade villor och andra hand i förorten
Detta inlägg är sponsrat av Skanska.
Det har liksom etsat sig fast i minnet. Mitt första boende, 25 år av minnen satt i de där vita vävtapeterna i den gula villan på Stavgårdsgatan 80. Källarens mörka hörn där det självklart bodde monster, den knarrade trappan från hallen upp till övervåningen där jag som tonåring visste precis var jag skulle gå för att inte väcka mamma och pappa och upp till vinden där jag som trulig tonåring flyttade byrån för att kunna tjuvröka genom takfönstret, precis som mina systrar gjort.
Våningen på Odengatan 48 var en arkitektonisk dröm med skyhögt i tak, djupa fönsterbräden och utsikt över Gunnar Asplunds bibliotek som likt en rostorange tårta skänkte värme till omgivningen. Längtan efter vuxenlivet och eget boende förde mig från innerstadens flådiga fasader till förortens fula betong. Med min vän Siri spenderades 7 månader på 20-någonting kvadrat på nedre botten i Bredäng. Förtvivlad över tonårens annalkande avslut men med glädje över den lokala slaktarens himmelskt låga priser sökte jag mig bort från orten.
Tredje hand i Hornstull, prata inte med grannarna, skriv dig inte här, inga fester. Det lilla köket där jag över Skype fick höra om min mormors bortgång och det lilla rummet där ägarinnans konstböcker utgjorde nattduksbord, matbord och soffbord.
När drömmen i Hornstull gick mot sitt slut flyttade jag vidare till Höglandstorget i min barndoms kvarter. Efter några månader gav jag upp den lägenheten för att göra mitt livs största kliv, ut i världen. Till Paris. Mina sex månader präglades av konstant vinintag, franska glosor och en ansenlig mängd baguetter. När skolan tog slut och längtan efter svensk sommar, mellanmjölk och havregryn(!) tog vid packade jag mina väskor och satte mig på planet hem.
En skilsmässa och pensionering på hemmaplan skapade möjligheter. Sedan sommaren 2013 har jag bott på Kungstensgatan 46. I kvarterets fulaste hus, ett stenkast från mytomspunna Spökparken och perfekt bloggiga väggar att ta dagens outfit-bilder mot. Och nu då? Lägga sitt livs besparingar på ett kyffe? Krypa till kors och be föräldrar om ekonomiska bidrag eller leva på vatten och bröd för att spara ihop till kontantinsats eller hoppas på att man om 30 år får förstahandskontrakt genom den kommunala bostadskön? Likt andra europeiska huvudstäder nästan stoltserar man med bostadsbristen och efter att ha avklarat samtalsämnen som väder och yrke leder stockholmare suckade in samtalet på boende.
Skanska har gjort en SIFO-undersökning som bland annat visar att var fjärde person mellan 18-30 år har mått dåligt i längre perioder på grund av bostadsproblematiken. Undersökningen visar också att var tredje ung vuxen idag saknar en egen bostad. Bostadsbristen är akut och den påverkar unga människors liv och välmående. Vi behöver politiska reformer liksom ändrade byggregler. För mer information, läs HÄR och kolla #EttEgetHem.
