Mina frisyrer 2006 – 2016

När jag var runt 7 år minns jag att jag stod bredvid pappa i badrummet. Han kammade sig med den där svarta fyrkantiga kammen med röda detaljer, precis som idag. Han berättade för mig hur han kammat sig åt samma håll sen han var i min ålder och att om han inte gör något med håret lägger det sig åt det hållet ändå. Sedan den dagen har jag kammat mig åt höger (med några undantag). Här följer en beskrivning av alla mina frisyrer, från luggig poppare till groomad rockabilly, blåhårig, blond och välansad.

2006

Som 15-åring med nyfunnet intresse för musik och mode började jag klä mig i pastelliga skjortor och fluga. Ofta matchade jag med knästrumpor och portfölj. Håret visste jag inte riktigt hur jag skulle göra med och använda mest mammas mousse för att hålla det på plats. Det är också här som jag börjar få hårspray i present för att inte tömma hela familjens förråd…

2007

Samma kofta och fluga men ett år senare. Alla tuffa killar och tjejer hade popplugg som gick huvudet runt, varenda jävel hade kofta och Arctic Monkeys spelades överallt. Tror jag lyssnade på Fake Tales of San Fransisco ca 50 gånger per dag.

I december 2007 togs denna bild. Fy farao vad stolt jag var över den, lagom ledsen, lagom söt och lagom intellektuell, på Café String också, mitt andra hem den här tiden.

2008

Sommaren 2008 fick vi åka på festival och började leka vuxna. Jag höll kvar vid min poplugg men nu mer ostyrig, mer medeltida. Notera fjunet på hakan!

Nu jävlar gick det undan! Den här bilden från hösten 2008, tagen av Arvida Byström, utanför Louie Louie är talande för min gymnasiestil. Jag klippte sönder skjortor för att få dubbla kragar som Pradas visning, snodde mormors pälskrage och nålade fast på läderjackan.

2009

Detta år är början på min fluffiga period. Som nybliven 18-åring gick jag på alla tuffa event som fanns. Tidningen People, butiken SOLO och svartklubbar på Konstfack. Här gick jag från bohemisk Dries van Noten-kopia till Nu Grave-emo (kommer ni ihåg Nu Grave?!). facehunter fotade mig en bra hårdag när jag hade norra Europas högsta hår, eller nej, vänta, det kommer.

2010

Under 2010 slog hybrisen till. Jag skulle sluta gymnasiet och ansåg att jag och mina kompisar var coolast i Stockholm. Under detta år bytte jag frisyr en gång i månaden ungefär, den otåliga ungdomen på jakt efter något nytt.

I maj månad övergav jag min 50-talsrockabilly och gick mot 60-talets mer flygiga frisyrer. Denna våg beredde folk stort nöje, mina vänner kallade den "Molnet från Herkules" och Viktor Barth Kron blev så ytterst provocerad av mingelbilden nedan att han gjorde ett helt inlägg om fluffiga frisyrer. Denna frisyr tog mellan 40-60 minuter att göra varje dag, det skulle fönas, vaxas, moussas, sprayas, borstas ur och göras om.

Sen tröttnade jag! Jag bad min frisör Anton på Noir Sthlm att ge mig en "cool frisyr" och fick denna asymmetriska historia. Tanken var att det skulle se ut som att hela frisyren glidit åt sidan.

Men året var inte slut. Jag ville gå ännu längre och färgade håret blått. Frisören inspirerades av Vogue Italias haute couture-nummer, såhär!

2011

Det blåa tvättades ur och ersattes mer grafitgrått, mer passande till mitt nya jobb i COS-butiken som skulle öppna i Stockholm. Varje gång jag tvättade håret dessa veckor rann det mörkgrått vatten.

Sen övergav jag det och vässade till det med en liten up-do. Herregud vad smal man var förr i tiden.

2012

Några dagar efter min 21:a födelsedag togs denna bild i NYC. Back to my roots frisyrmässigt.

Sommaren kom och jag blekte håret med citron och saltvatten till min frisörs stora förtret.

2013

När jag flyttade till Paris våren 2013 var det en utmaning att hitta en frisör som pratade liite engelska och kunde förstå mina direktiv (lite kortare på sidan, längre upptill, lite militär fast ändå inte). Det intressanta är att fransmännen såg mig som rågblond?

Väl hemma i Sverige blekte jag håret med citron igen och igen och fick en sommarfräsch blond frilla.

Hösten 2013 började jag jobba som modeassistent på tidnignen ELLE och skaffade mig en "vuxen" frisyr. Alltså samma som alltid förr i princip.

2014

Ahhh, detta är min absoluta favoritbild på mitt hår. Ni vet alla rika människor och alla med flotta adliga efternamn, dom har _alltid_ DYRT hår. Glansigt, välkammat och extremt VÄLMÅENDE. Varför? Är det gener eller lägger de ner massor av tid på håret? Oavsett så önskar jag att mitt hår alltid såg ut såhär, dessutom är min hy ON FLEEK här.

Ännu en sommar, mer citron och solsken. Bilden nedan är för övrigt en av mina Tinder-bilder, bra va?

2015

Till ELLE-galan verkar jag steppa upp mitt hår-game? Denna mer uppdaterade klassiska herrfrisyren fungerade oerhört bra med mossgrön smoking och YSL-skylt.

Sen kom Lucky Blue-hysterin och jag blekte håret till nästan snövitt för min jeanskampanj för Weekday. Känslan av nyblekt hår är kanske en av världens bästa, det blir liksom torrt och svampigt på samma gång. Man behöver knappt ha några produkter i men nackdelen är att det håller i typ två veckor innan en riktiga hårfärg börjar synas...

Hösten 2015 började blonderingen försvinna och när jag var med i min kompis Sandras bokklubb hade jag den ultimata fräscha nyklippta utväxten.

2016

Den snygga utväxten försvann och till årsskiftet försvann nästan allt hår. Lagom till min Tokyoresa i mars blekte jag håret igen med hopp om att de japanska tonåringarna skulle kasta sig över mig. Hände ej.

Nu då? Jo, inför min syrras bröllop i maj lät jag mitt silverschampo sitta i i ca 35 minuter istället för 7 så allt det blonda blev kritvitt. Ser ganska snyggt ut ändå? Måste bara klippa mig så blir det nog tipptopp, sen blir det nog aldrig blekt blont igen.